APeL Forskning och Utveckling har under 2010 följt upp projektet Kompetensutveckling inom Socialpsykiatri Sydöst, en satsning finansierad av Socialstyrelsen som har riktat sig till personal inom Nacka, Haninge, Tyresö, Nynäshamns och Värmdö kommuner samt inom Psykiatri Södra och Carema Hjärnhälsan.

Projektet Kompetensutveckling inom Socialpsykiatri Sydöst har syftat till att stärka kompetensen hos personal som i yrket möter personer med psykiska funktionsnedsättningar. Nya specialkunskaper tillsammans med fördjupade insikter skulle höja kvaliteten i deras arbete genom att de fick ett professionellt sätt att tänka. APeL har följt upp projektet och intresserat sig bland annat för lärandekulturen på arbetsplatserna.

Utbildningarna har riktat sig främst mot personal inom hälso-sjukvården och socialtjänsten. I första hand gällde det att ge fortbildning till anställda inom yrkeskategorier som skötare, vårdare, boendestödjare, rehabiliteringspersonal, samt till sysselsättningspersonal. Det primära målet var att personalen får ett professionellt sätt att tänka, agera och samarbeta för och med personer som har psykiska funktionsnedsättningar.

Olika utbildningsnivåer

Bakgrunden till projektet är bland annat att det bland personalen i de ovan uppräknade yrkesgrupperna fanns de som helt saknade adekvat utbildning. Det fanns även högskoleutbildad personal, exempelvis sjuksköterskor, med relevant utbildning för sjukvården i stort, men utan spetskompetens inom det psykiatriska området. Därför fanns det olika nivåer på utbildningarna inom projektet. En del av utbildningen var på gymnasienivå och en annan del var på högskolenivå.

- Vad betyder möjligheten att få kompetensutveckling för de individer som finns i verksamheterna, och inte minst, hur kommer nya kunskaper till användning i vardagsarbetet med klienterna? Det är några av frågorna som Helena Svensson, utvecklingsledare på APeL ställde i uppföljningen. Vi ville studera om utbildningarna ledde till utvecklad kompetens, dvs. om deltagarna fick användbara kunskaper som kan komma till nytta i arbetssituationerna med brukarna, säger Helena.

Förhoppningen inom projektet var att det skulle leda till både direkta, konkreta, resultat i form av individuell kompetensförstärkning och till utveckling av arbetsplatsnära strategier för långsiktig kompetensförsörjning.

Hur blev det? 

Några av resultaten i uppföljningen var att de flesta kurserna bedömdes ha en bra och lagom svårighetsgrad med relevant innehåll. Personalen kände sig mer kompetenta i sin yrkesutövning och cheferna ansåg att de som gått kurserna klarat dem bra och blivit lyfta och stärkta. Cheferna trodde inte att man ekonomiskt hade klarat av att ordna en liknande utbildningsinsats inom den egna verksamheten och de var därför mycket glada att projektet blivit av. 

Målet att personalen skulle ha utvecklat och stärkt ett professionellt bemötande gentemot klienterna blev till största delen uppfyllt. Utbildningarna hade på individnivå haft viss effekt eftersom majoriteten av personalen som gått dem tyckte sig tänka ett steg till nu, jämfört med vad de gjorde innan. Även om många av dem anser att de hade ett bra bemötande av brukarna redan förut, tycks den ökade förståelsen på grund av höjd kunskapsnivå när det gäller de psykiatriska funktionsnedsättningarna ha haft en positiv inverkan.

Andra intressanta perspektiv i uppföljningen var om lärandekulturen på arbetsplatsen påverkas av projektet? Ledde ny kunskap till utvecklade förhållningssätt i arbetsgruppen? Hur stödjande var cheferna för medarbetarna i den pågående kompetensutvecklingen? Skedde det någon form av organiserat lärande på arbetsplatsen?

Uppföljningen presenterades i en rapport som var klar i februari 2011. Läs rapporten
Mer information kan fås av Helena Svensson